FN:s deklaration om mänskliga rättigheter proklamerar “alla människors lika värde”. Det är ingen ny tanke utan återfinns annorlunda formulerat i både Gamla och Nya Testamentet. 

”Allt vad I viljen att människorna skola göra Er skolen I och göra dem”. (Matteus 7:12). ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. (Markus 12:31). Den socialistiska devisen “Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” säger samma sak i meningen att allas behov skall uppfyllas och alla skall hjälpa till så gott de kan. Vare sig kristendomen eller socialismen gör åtskillnad på människor utan inkluderar alla och med det implicit bekänner sig till FN:s deklaration. Det är ett bejakande av kollektivismens osjälviskhet och är antitesen till den egoistiska individualismens maximer.

Tanken att åsätta samma värde på alla och att älska sin nästa såsom sig själv är vacker men utopisk på grund av värdets och värderingens subjektivitet. Ju närmare relation och ju mer likhet med sig själv desto högre värde. Familjemedlem, nära vän, arbetskamrat, nationalitet, etnicitet, religion, politisk uppfattning, samhällsklass, sexuell läggning, kön, ålder. Allt påverkar värdet vi åsätter våra medmänniskor. Vem älskar andras barn lika mycket som sina egna? Och vem tycker att en 80-åring har samma värde som en 10-åring? Vem högaktar pedofiler och hustrumisshandlare?

Nationalism ger definitionsmässigt olika värden på medborgare och utlänningar. Det är inte nödvändigtvis rasism men den ligger nära till hands då nationens medborgare antas ha särdrag som gör dem mer värda. Det finns ett nära samband med klantänket, de som tillhör klanen har ett högre värde än alla andra. Nationalism strider mot tanken om allas lika värde men det strider också mot individualism då medborgarna ses som ett kollektiv utan motsättningar sinsemellan. Den måste vara korporativistisk i ett försök att förena individualism och kollektivism och är endast en hårsmån från fascism. Krig är en nödvändig följd av nationer där makthavarnas ambitioner står över människovärdet. Den västeuropeiska rasismen är utbredd som en konsekvens av den brutala kolonialismen där ursprungsbefolkningarna framställdes som mindre människolika med lågt eller inget värde för att försvara folkmord och slaveri. Fällningen av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki är förmodligen tidernas mest cyniska brott mot mänskligheten som begåtts med hundratusentals civila offer i flera generationer efter. I ett påstått syfte att spara några amerikaners liv. 

Man kan överbrygga verkliga motsättningar genom att hitta en gemensam fiende som förenar grupper inför en hotfull omgivning, vare sig hotet är reellt eller imaginärt. Under “kalla kriget” spreds kommunistskräcken i hela västvärlden. Inte genom ideologisk debatt utan genom att demonisera alla med kommunistsympatier. Efter kolonialismens sammanbrott har imperialismen fått ett nytt ansikte och en ny fiende har skapats för att behålla kontrollen över den viktigaste naturprodukten av alla, oljan. Islam och därigenom alla muslimer framställs som våldsälskande fanatiker för att motivera västvärldens mördande av oskyldiga; män, kvinnor och barn. I propagandan görs alla muslimer till försvarare av hedersvåld och terrorism. Trots att de är samma människor som vi västerlänningar, varken bättre eller sämre. Där finns våldsbejakare  såväl som pacifister, brottslingar såväl som oskyldiga offer, rika såväl som fattiga. Demonstämpeln kan bara behållas genom okunskap. En jämförelse mellan kristendomen och inkvisitionen med islam och jihad skulle inte självklart innebära en seger för kristendomens budskap och metoder. 

Det är inte bara Sverigedemokraterna som vill försvara nationens intresse mot muslimer och afrikaner utan det är en uppfattning som delas av alla riksdagspartier. Men det är bara Sverigedemokraterna som öppet tillstår sin övertygelse. Övriga partiers fagra tal om allas lika värde står i bjärt kontrast mot deras handlingar. Att en av anledningarna till Sverigedemokraternas framgångar är att söka i hyckleriet från övriga partier är ett rimligt antagande. Sverigedemokraterna uttalar det som övriga partier i praktiken visar men i ord förnekar. 

1960- och 70-talens ungdomsrörelser kulminerade i Flower Power-rörelsen med sitt enkla budskap “make love – not war”. Hyllandet av naturen och kollektivismen var ett bejakande av “alla människors lika värde” men ändade upp i pundarkvartar och  flykt från den borgerliga kommersialismen. 1980-talets motattack blev brutal. Med kapitalet och statsmakternas oändliga resurser bakom pumpades den ultimata egoismens budskap ut under parollen “satsa på dig själv”. Konkurrens istället för samarbete, lurendrejeri istället för ärlighet blev normer. “Vinnarskalle” och “smart” blev honnörsord. Solidaritet och kamratskap blev glömda och föraktade företeelser. Folkhemmet som utopi försvann.

Resultatet ser vi idag. Individualismen gör varje individ ensam ansvarig för sitt liv och sina handlingar.  Det finns inget kollektiv att dela vare sig framgång eller motgång med. I framgång bemöts man med avundsjuka och i motgång finns ingen hjälp att få. Den psykiska ohälsan som gripit tag i många ungdomar är förklarlig. Det är en nödvändig följd av att se sina medmänniskor som konkurrenter och inte kamrater. Det ansvar som tidigt läggs på barn och ungdomar är en tung börda som det är lätt att duka under för. Genom självmord eller anarkistiska initiativ som skolskjutningar. Eller bara apati och håglöshet. 

Om inte egoism och individualism byts mot solidaritet och kollektivitet ser människans framtid dyster ut. Skall utopin om alla människors lika värde betyda något  så måste värdet av att dela med sig av både glädje och sorg åter uppskattas. Som barn växte jag upp med idoler som Robin Hood, “Ta från de rika och ge till de fattiga”, och de tre musketörernas mantra, “Alla för en, en för alla”. Kamratskap och rättvisa var honnörsorden. Där fanns ingen plats för vinnarskallar eller smarta skojare.

“Enade vi stå, söndrade vi falla”. 

Percy Karlsson