“Ordet korruption kommer från latinets “corruptio” som betyder ’fördärvat tillstånd’, ’förfall’ eller ’bestickning’. Korruption är enligt Världsbankens arbetsdefinition missbruk av offentlig makt för privat vinning. Politisk korruption är att manipulera politiken, samhällsinstitutioner och förfaranden för att kvarbli vid makten, tillförskaffa sig rikedomar eller förmåner och behålla eller öka sin status vare sig genom handling eller underlåtelse av handling.”(Citat ur Wikipedia)

Arbetarrörelsens pionjärer som August Palm och Axel Danielsson fick aldrig några rikedomar eller förmåner för sina gärningar. Tvärtom möttes de med både brutalitet från polis och fängelsestraff. De sökte inte heller makt för maktens skull. De agerade utifrån ett solidariskt, kollektivt tänkande. Deras handlingar var till för att förbättra hela arbetarklassens livsförhållanden. Som föregångare i socialismens anda var deras verk inledningen till det svenska samhällets omdaning och socialdemokratins gyllene period. Hur hade det gått om  de istället mötts av personliga förmåner i form av hög lön, gediget tilltagen pension, fria resor och bostad i Stockholm? Det får vi aldrig veta, kanske hade den egna upphöjelsen försvagat solidariteten. Eller så var deras klasskänsla så stark att de inte kunde svika sina kamrater. Med tiden lärde sig den härskande klassen hur man avväpnar besvärliga förespråkare för sådant som skulle minska deras makt, status och rikedom. If you can’t beat them, join them. Att ge politiker oavsett partitillhörighet generösa villkor skulle dämpa deras lust till besvärliga förändringar. Som progressiv statlig skatt, arvs- och förmögenhetsskatt och kollektivt, samhälleligt ägande. 

Riksdagen

Riksdagen är den högsta beslutande församlingen i Sverige. Till riksdagens uppgifter hör att besluta om lagar, skatter och statsbudget. Den har 349 ledamöter som lägger sina röster, till nära 100% enligt det egna partiets beslut. Det skulle förmodligen räcka med en ledamot från varje parti med röstandel enligt riksdagsvalet. En riksdagsledamot har ett arvode på 65400 kronor (mars 2018, har höjts till 68400 kr november 2019). Vice ordförande i ett utskott får 75 210 kronor. Att sitta som ordförande i ett utskott ger 78 480 kronor. Arvodet för de vice talmännen ligger på 85 020 kronor. Per månad. Utöver lön eller arvode har ledamöterna förmåner som är få förunnat. De behöver inte betala trängselskatt i Stockholm vilket får antas befrämja deras benägenhet att använda bilen och inte belasta kommunala transportmedel. En ledamots bostad, oavsett om det är en övernattnings­lägenhet i Stockholm eller bostaden på hemorten, räknas som ”tjänsteställe”. Alla resor mellan riksdagen och bostaden, eller mellan den egna bostaden och övernattningslägenheten, blir därmed tjänsteresor. som helt bekostas av riksdagen. Inte ens direktörerna i storbolagen har  så frikostiga förmåner. Utöver lön eller arvode har ledamöterna förmåner som är få förunnat. De behöver inte betala trängselskatt i Stockholm vilket får antas befrämja deras benägenhet att använda bilen och inte belasta kommunala transportmedel. En ledamots bostad, oavsett om det är en övernattnings­lägenhet i Stockholm eller bostaden på hemorten, räknas som ”tjänsteställe”. Alla resor mellan riksdagen och bostaden, eller mellan den egna bostaden och övernattningslägenheten, blir därmed tjänsteresor. som helt bekostas av riksdagen. Inte ens direktörerna i storbolagen har  så frikostiga förmåner.

Bor man mer än fem mil från riksdagen har man rätt till en övernattningslägenhet. 249 av riksdagens 349 ledamöter utnyttjar den möjligheten (mars 2018). Lägenheterna ligger på attraktiva adresser, där det normalt sett är väldigt svårt att få ett hyreskontrakt.De flesta finns på Södermalm, Östermalm eller Gamla stan. Övernattningslägenheterna är helt gratis för ledamöterna. Om ledamoten inte vill bo i någon av riksdagens lägenheter kan han eller hon skaffa sig en egen och få hyran betald, dock max 8 600 kronor i månaden. De som bor tillräckligt långt från Stockholm får traktamente för all tid de jobbar i Stockholm. Traktamentet är på 380 kronor per dag, varav 230 kronor är skattefria. De väljer själva när de “jobbar hemma” eller i Stockholm och ingen kontroll görs. Tar de ut traktamente för 20 dagar en månad får de 7600 kr extra varav 4600 kr är skattefria. De har dessutom ett specialtraktamente, ett så kallat ”Stockholmstraktamente”.När ledamöterna med över­nattningslägenhet i Stockholm sover där på vardagarna får de 110 kronor skattefritt, utöver traktamentet, per natt, vilket kan ge ytterligare flera tusen kronor extra i månaden. Den ledamot som dessutom sitter i EU-nämnden får 700 kronor extra per sammanträde – om det äger rum på en fredag. För de andra ledamöterna är det inga sammanträden på fredagar. De har långhelg varje helg.

När ledamöterna åker till Stockholm efter helgen tar de ofta tåget. Men de kliver inte på samma vagn som de flesta andra tågresenärerna. Riksdagen ger nämligen ledamöterna det finaste årskortet som SJ har att erbjuda, ett så kallat guldkort, vilket gör att politikerna kan resa obegränsat i första klass med trerätters middag och gå före köerna i SJ:s resebutiker runtom i landet. Varje sådant kort kostar skattebetalarna 71 000 kronor per år. Om riksdagspolitikerna har långt hem kan de i stället välja flyget och får då ett destinationskort på SAS. Ledamöterna har också möjlighet att åka taxi. Expressen har undersökt hur mycket taxi de åker. Det handlar om många tusenlappar per ledamot och år. Ett exempel är centerpartisten Fredrick Federley, som under ett år åkte taxi 198 gånger, mer än varannan dag i snitt, till en total kostnad av 42 738 kronor. Riksdagsledamöterna reser också utomlands, vilket kostar miljonbelopp varje år. Varje ledamot har en pott för utlandsresor på 50 000 kronor per mandatperiod. Hur många resor och vart ledamoten ska resa bestämmer politikern själv. De kan helt lagligt utnyttjas till rena semesterresor. 

Den tidigare inkomstgarantin togs bort efter kritik om att den var för förmånlig. Den gäller dock fortfarande alla avgående ledamöter som tillträdde innan 2014. Inkomstgarantin innebar att den som suttit minst tre år i följd har rätt till 80 procent av sin inkomst under ett år. Garantin kan dock bli längre. Har personen exempelvis fyllt 50 år gäller garantin till 65 års ålder. Alla nyvalda ledamöter från 2014 och framåt får i stället ekonomiskt omställningsstöd när de slutar. Den som har suttit i riksdagen i minst ett år i följd kan få 85 procent av arvodet. Omställningsstödet betalas som längst ut i två år. Under vissa förutsättningar kan stödet förlängas.

En ledamot har sitt uppdrag dygnet runt året runt och ska därför alltid sjukskriva sig vid sjukdom, även om politikern blir sjuk på en helgdag. Men det finns ingen närvarokontroll och ingen kontroll på vad ledamoten har åstadkommit. Det är därför inte ovanligt att ledamöter avstår från att sjukskriva sig och på så sätt sparar 2000 kr på karensdagen. Ledamöterna har formellt ingen semester. Men riksdagen stänger för sommaren i slutet av juni och öppnar inte igen förrän i mitten av september. I praktiken innebär det 2,5 månaders ledighet med full betalning och bibehållna förmåner. I teorin skulle en laglydig ledamot kunna hålla sig borta från jobbet i fyra år, men ändå plocka ut lön och behålla sina förmåner, utan att någon kan göra något åt det.

Att en merpart av politiker anser att lönerna och förmånerna är motiverade får man anta. Så här säger en kristdemokrat: “Ska vi ha folk i riksdagen som är annat än ombudsmän och undersköterskor, då måste vi också ha en lön som motiverar någon som varit professor eller haft ett eget företag att sitta i mer än 2-3 år. Sänker vi arvodet får vi folk som tycker att det här är en jättehäftig lön, för de kommer direkt från studie eller låglöneyrken.” Bättre kan inte föraktet för fysiskt arbete och för de som har andra ambitioner med sitt politiska engagemang än att “tillförskaffa sig rikedomar eller förmåner” sägas. Idag är det sparsamt med representanter från arbetarklassen så om syftet är att hålla majoriteten av medborgarna borta från riksdagen så har man lyckats. Men det är fortfarande sällsynt ont om professorer. (Uppgifterna ovan är i huvudsak hämtade från  en artikel i Expressen den 14 december 2012 skriven av Karl-Johan Karlsson och från Metro den 4 mars 2018 av Johan Wikén och Linnea Bergman som i sin tur angett Riksdagsförvaltningen som källa)

Inte alla ledamöter nöjer sig med de allmänna förmånerna. Dit hör Ebba Busch-Thor som har förhandlat sig fram till samma lön som ett statsråd, 139 000 kr/månad. Det är partiet, KD, som står för mellanskillnaden. Hur hon motiverar sin girighet är inte helt begripligt. Men hon berättar bland annat om familjens utgifter. ”Bostad är absolut störst. Mat är också stor, dels eftersom jag äter en hel del uteluncher”, säger Busch Thor. Att lyxmåltiderna på Stockholms finaste restauranger bekostas av staten glömmer hon att nämna. 490 kr om dagen räcker även till champagnen. Vidare berättar hon att familjen leasar två bilar som kostar mycket varje månad. Men klädsamt tillstår hon det otillbörliga i det hon själv kallar “sin utopiska lön”. “Så jag måste vara jätteödmjuk inför det faktum att jag har det så otroligt bra ställt”, säger hon. (Källa: Expressen 17 april 2019 Ludde Hellberg)

Regeringen

Statsråden, eller ministrarna, har således en månadslön på 139 000 kr. Statsministern har 172 000 kr/månad och kan mäta sig med de bäst betalda direktörerna. Statsråden sitter vanligen också i riksdagen och har samma förmåner som övriga ledamöter. Det kan ju låta som ett slitsamt jobb att vara statsråd då det är mycket att hålla reda på som möten, budgetuppföljningar, utredningar, redovisningar, intervjuer och debatter. Men det är inte så mycket statsråden behöver göra själva då de har regeringskansliet som skall stödja regeringen att styra och förverkliga sin politik. Där jobbar 4700 personer varav 200 är politiskt tillsatta och resterande är statstjänstemän med normala löner som sköter merparten av det produktiva arbetet.

Det ideella politiska arbetet sker i kommuner och landsting där merparten av politikerna enbart får arvode för den tid de lägger på möten i fullmäktige, styrelser och nämnder. Här återfinns en betydligt större andel av medborgare som inte tillhör de allra rikaste i landet, till och med en och annan arbetare. Men de som utnämns till kommunalråd får en lön att leva gott på, 62000 kr/månad.

Fackföreningarna

Utöver politik så har fackföreningar en väsentlig roll för att tillse att det arbetande folket får sin beskärda del av produktionsresultatet och att de har bra arbetsmiljöer och en trygg anställning. SAP har haft och har till stor del fortfarande ett nära förhållande med de stora fackföreningarna, i första hand LO. Till stor sorg för medlemmarna har SAP och fack följts åt i berikandet av de med toppositioner. 

(Nedan följer citat ur en debattartikel i GP den 11 feb 2016 av John Lapidus, forskare i ekonomisk historia. Artikeln är väl värd att läsa i sin helhet.)

https://www.gp.se/debatt/s%C3%A4nk-topparnas-l%C3%B6ner-f%C3%A5-nystart-f%C3%B6r-arbetarr%C3%B6relsen-1.25487

Sammansmältningen av de ekonomiska och politiska eliterna är ett problem för arbetarrörelsen och för demokratin. Svängdörrarna mellan politik, näringsliv och lobbyism (Göran Persson till JKL, Thomas Östros till Bankföreningen, Pär Nuder till EQT) är exempel på en sådan postdemokratisk utveckling, som den brittiske forskaren Colin Crouch benämner den. På ett mer grundläggande plan bottnar sammansmältningen i de höga ersättningsnivåerna, där arbetarrörelsens representanter tillåts leva på en nivå som mer liknar direktörernas än arbetarnas. Att sedan vissa får för sig att de ska åtnjuta alla direktörens privilegier är mest en konsekvens av det förstnämnda. Fackföreningsledare skulle inte ertappas med fingrarna i syltburken om ingen låtit dem öppna locket. Vi formas av vårt sätt att leva. Dagens klasskillnader mellan arbetarna och deras företrädare skapar en förtroendeklyfta som inte kan överbryggas med annat än att ledarskiktet fråntas sina privilegier. En sådan åtgärd skulle skapa ett nytt förhållande mellan ledarna och medlemmarna. På sikt kan det även bidra till att vi får stridbara fackföreningsledare som slåss för en återgång till en mer solidarisk samhällsmodell. Låt mig konkretisera med ett möte mellan LO:s Karl-Petter Thorwaldsson och Svenskt Näringslivs Carola Lemne i höstens Agenda (13/9). I programmet fick vi se ett inslag om en arbetare som inte kan leva på sin heltidslön, utan tvingas ta ett annat jobb på helgerna. Thorwaldsson var klädsamt upprörd. Thorwaldsson ifrågasatte låglönemarknaden på olika sätt, men av någon anledning missade han som vanligt att ställa den i relation till höglönemarknaden. Alla är jämlika men vissa är mer jämlika än andra, som en av grisarna i Orwells klassiker uttryckte saken.

Fackordförandens ersättningar

Eva Nordmark	TCO	170 408
Göran Arrius	Saco	156 875
Heidi Stensmyren	Läkarförbundet	148 416
Andreas Miller	Ledarna	148 000
Martin Linder	Unionen	135 991
Åsa Fahlén	Lärarnas riksförbund	126 291
Johanna Jaara Åstrand	Lärarförbundet	116 183
Matz Nilsson	Sveriges Skolledarförbund	114 416
Heike Erkers	Akademikerförbundet SSR	111 283
Susanna Gideonsson	Handelsanställdas förbund	106 526
Tobias Baudin	Kommunal	106 400
Karl-Petter Thorwaldsson	LO	104 841
Ulrika Boëthius	Finansförbundet	101 833
Johan Lindholm	Byggnads	101 825
Veronica Magnusson	Vision	101 575

Källa: Arbetsvärlden. Inkomsterna gäller lön, ersättningar för sidouppdrag och övriga ersättningar .

2016 var medianlönen för VD:ar 80 990 kr och en arbetarlön 24 900 kr.

Sammanfattning

Löner och förmåner placerar Sveriges styrande makt i den högst betalda percentilen (bland de 10% som tjänar mest) och utgör tillsammans med storföretagens direktörer och de med ärvda förmögenheter en rikemansklubb som har levnadsvillkor fjärran från den stora merparten av svenska medborgare. Med inkomster över en miljon kr om året så behövs inte många mandatperioder för att ett statsråd eller en fackpamp skall ha skapat en tillräckligt stor förmögenhet för att kunna leva på avkastningen av sitt kapital. De blir definitionsmässigt kapitalister. Och liksom andra kapitalister drivs de av en önskan att öka sin avkastning och berika sig än mer. För borgerliga politiker är det ideologiskt inga problem utan de kan med gott samvete förespråka sänkta skatter för de rikaste och själva njuta frukterna av sina egna beslut. Men för S och för fackpamparna är det besvärande då deras väljare och medlemmar ser vad som pågår där förslag och beslut går stick i stäv mot deras bästa. Det finns otaliga exempel på hur S har frångått sitt eget partiprogram och drivit på ökande inkomst- och klasskillnader. Avreglering av bankerna, utförsäljning av statens kollektivt ägda tillgångar, pensionssystemet, sänkta marginalskatter, kommunaliseringar, slopad arvs- och förmögenhetsskatt och nu slopad värnskatt är åtgärder som berikar de rika och gör de fattiga fattigare. Och allt har skett på initiativ av S eller åtminstone med deras samtycke. De har inte heller dragit sig för att stödja försämringar av arbetsrätten och ge arbetsgivarna fria händer att fritt anställa och avskeda anställda och göra kraftiga inskränkningar i strejkrätten.  Den parlamentariska och representativa demokratin förutsätter att riksdag och regering utses i fria val för att representera medborgarna. När enbart välbesuttna personer företräder alla medborgare är flertalet inte representerade och demokratin är satt ur spel. Om politisk korruption är att manipulera politiken, samhällsinstitutioner och förfaranden för att kvarbli vid makten, tillförskaffa sig rikedomar eller förmåner och behålla eller öka sin status vare sig genom handling eller underlåtelse av handling så är i stort sett alla riksdagsledamöter, ministrar och fackpampar korrumperade. Det är det största hotet mot demokratin och göder antidemokratiska rörelser med fascistiska drag. Sverigedemokraternas framgångar är ett tydligt tecken.