Hybris är de gamla grekernas ord för att vilja efterlikna eller till och med överträffa gudarna. Så länge vi var ett gudstroende folk fanns en ödmjukhet, ja rent av resignation mot naturens krafter som inte alltid varit nådiga mot människornas livsbetingelser. Människan spår men Gud rår. Det fanns en tröst i tanken att vi är utlämnade åt skeenden vi inte kan påverka. Att ödet bestämmer vårt liv. Det var också en tröst att vi inte dör när vi dör, själen lever för evigt. 

Det är inget att förvånas över att många lever i skräck för naturens egensinnighet med obevekliga klimatförändringar och uppkomsten av nya virus med pandemier som följd. Och för döden som utan tro på ett liv efter detta enbart är skrämmande. Bara tomhet väntar. Framtiden ter sig dyster. Med en mörk framtid i sinnet är det bara att hoppas på att allt förblir som det är. Alla förändringar är av ondo. Man sätter sitt hopp till makten och dess lakejer i tron att de likt Guds änglar kan stoppa tidens, som är synonymt med ständig förändring, obevekliga gång. 

Tron på en allsmäktig Gud är borta och sägs ha ersatts med tron på vetenskapen. Men den kan aldrig ge svar på de existentiella frågorna. Och kunskapen om klimatets ständiga växlingar är, om inte obefintliga så högst rudimentära. Religionen är ett erkännande av människans ofullkomlighet. Den är som Karl Marx uttrycker det “ett opium för folket” och ger i bästa fall tröst och trygghet. Det är inte maktens, både den sakrala och profana, missbruk att förtrycka och förslava folket som ger religionens goda rus. Utan religion uppstår en tomhet och en rädsla för allt okänt. Som döden och klimatförändringar. Religionen har ersatts av en “from” förhoppning att människan med kunskapens makt kan hindra naturens ständiga och oftast obegripliga förändringar och till och med hejda döden. Människan har satt sig själv som Gud.  Detta trots att det förflutna som det är känt entydigt påvisar den lilla människans obetydlighet. 

Tron på vetenskapens undergörande effekt är trots allt bara tro. Kunskap är personlig och måste läras in. De som tror mest är de som vet minst. Det är särskilt tydligt när det gäller den så kallade “klimatkrisen” där det är fritt fram för apostlar som Greta Thunberg, Naomi Klein och Al Gore höjs till skyarna och får oemotsagda sprida budskap som saknar just vetenskaplig relevans. Det är ett troende som motiveras genom påstått vetenskapligt stöd från FN:s politiska organ IPCC. Men vare sig Greta, Naomi eller Al har kunskaper att avgöra vad som är vetenskapligt om klimatet eller inte. De uppvisar bara en stark tro på den högsta profana maktens lakejer utan att själva förstå vad som är rimligt eller inte. De bara tror. Helt jämförbart med en religion där Gudar har ersatts med maktens profeter och präster. 

Ändå behövs det inga akademiska meriter inom naturvetenskapens digra utbud. Det räcker med lite historiska kunskaper. Klimatet har ständigt förändrats liksom atmosfärens sammansättning. Det har varit både kallare och varmare perioder på jorden och koldioxidhalten har varit avsevärt högre än nu, frågan är om den har varit så mycket lägre. Utan mänsklig påverkan. Propagandan mot fossila bränslen får sökas utanför vetenskapens domäner. Bildandet av OPEC, “oljekrisen” 1973 och den iranska revolutionen 1979 är rimliga orsaker till västvärldens oro för att hamna i en beroendesituation till mindre västvänliga oljeproducerande nationer. Klimatkrisen är ett politiskt påhitt och saknar vetenskapligt stöd. Men rädslan för förändringar tycks vara så stor att välkända fakta inte biter. 

Att ett litet och obetydligt virus kan lamslå hela den industriellt utvecklade världen är ett mysterium. Det är inte första gången pandemier sprids över världen och med säkerhet inte heller sista gången. Men det är första gången som spridningen av ett virus utlöser så omfattande och dramatiska åtgärder. Vad gör Coronaviruset så unikt? 

Livet levs under ständigt dödshot. Från första till sista dagen. Dödsrisken varierar av skäl som genetiskt arv, var i världen man lever samt ekonomiska och sociala villkor. Och ålder. Det finns omfattande och vederhäftig statistik som visar hur sannolikheten för frånfälle varierar med olika åldersgrupperingar. Det är knappast överraskande att riskerna upp till en viss ålder är mer eller mindre konstant och därefter ökar med tilltagande ålder. I fjol dog i Sverige 73 867 individer av en population på 1 525 319 äldre än 70 år. Det ger en statistisk sannolikhet för att dö på 4,84%. Fem av hundra 70+-are lämnade jordelivet år 2019. 95 av 100 levde vidare ett tag till.

Websidan “worldometer.info” anger dödsrisken för Coronasmittade till 14,8% för 80+ och till 8% för de mellan 70 och 80 år. (Den 11 april kl 09.28). I Sverige tycks än så länge dödsrisken var högre av okänd anledning. Enligt uppgift i Sveriges Radio är dödligheten bland de som hamnar på IVA 20%. Det är nästan uteslutande de äldre än 70 år som dör, en stor majoritet är över 80 år. Hur påverkas då dödligheten för åldringarna av Corona? Om antalet smittade stiger till 100 000, tio gånger fler än idag, är det en av hundra svenskar som kommer att drabbas. Med jämn åldersfördelning kommer 15 000 av dem vara 70+. Med antagandet att dödsrisken för en Coronasmittad över 70 år är 10% så kommer 1 500 av 70+-are att dö av sviterna. Lägg dessa till fjolårets dödsantal så har sannolikheten för en 70+are att dö ökat till 4,94%. En ökning med 0,1%. Om 20% av alla smittade 70+ dör, vilket är mindre troligt, ökar dödligheten i åldersgruppen med ytterligare 0,1%. 

Är det dödsskräcken som har utlöst närmast hysteriska åtgärder från myndigheternas sida? Varför skapar man en ekonomisk kris som kommer att ge negativa effekter för lång tid framåt? För att undvika en marginell ökning av dödligheten bland den äldre befolkningen? Fan tro’t.

Percy Karlsson