Två effekter av nyliberalismens genomslag i slutet av 1980-talet är av stor betydelse för den svenska pandemistrategin. En är betraktelsen av äldre som en tärande grupp. Med oro har majoriteten av riksdagspartier ondgjort sig över att antalet pensionärer blivit fler och att de tenderar att leva längre än tidigare. Att försörja en ökande andel av icke produktiva individer innebär ökade kostnader för pensioner och äldreomsorg som måste bekostas av de gamlas barn och barnbarn. Vilket de för övrigt alltid har gjort. Med påståendet att det inte längre är möjligt att finansiera ålderspensionerna via statlig skatt infördes ett nytt pensionssystem baserat på löntagares och arbetsgivares avgifter. Skillnaden mot statlig inkomstskatt är avsaknad av progressivitet vilket gynnar de rika på de fattigas bekostnad. Pensionssystemet är utformat så att alla som saknar bra tjänstepensioner har blivit fattigpensionärer.  Jobbskatteavdraget är ett annat sätt att pungslå pensionärer som nu betalar procentuellt mer än löntagare med motsvarande inkomster. För att minska den tärande skaran av gamla har pensionsåldern höjts. Det har en dubbel effekt. Dels bidrar de marginellt till BNP och dels så kommer de att dö tidigare. Det är svårt att se fördelarna med att låta gamla orkeslösa tvingas till arbete medan unga friska ungdomar går utan jobb. 

Den andra effekten är orsakad av nyliberalismens ideologiska krav på minskad offentlig verksamhet som drabbat sjukvård och äldreomsorg genom massiva “effektiviseringar” och utförsäljning till privata aktörer vilka drivs av att öka sin lönsamhet genom “kostnadsrationaliseringar”. Vilket i praktiken innebär att personalens produktivitet skall öka genom att ta bort “onödiga” moment och tvinga till mer “produktivt” arbete per individ. Som att bädda fler sängar istället för att prata med “brukarna”.

Den svenska pandemistrategin sades i första hand värna de äldre och därmed spara liv eftersom det i stort sett bara är de över 70 år som avlider på grund av Covid19. Om det var målet med strategin så är det ett gigantiskt misslyckande med mycket höga dödstal av äldre. 

Frågan bör ställas om den svenska pandemistrategin i realiteten har varit att till varje pris förhindra ett läge där sjukhusens kapacitet inte räcker för att ta hand om producerande medborgare? FHM:s statistik ger starka belägg för den teorin. I åldersgruppen 50-59 år var det totala antalet kända fall (16/6) 9915. Av dessa intensivvårdades 596, en andel av 6%, och 144 dog, 1,5% av de insjuknade. Motsvarande för 60-69 gruppen är 6160 fall, 700 (11%) har intensivvårdats och 351 (5,7%) har dött. Så långt stämmer utfallet med det förväntade, att virusets verkningar tilltar i allvarlighetsgrad med stigande ålder. Det är då logiskt att andelen intensivvårdade och döda är högre för 60-69 gruppen jämfört med 50-59. För gruppen 70-79 är statistiken mer oförklarlig. Av 4885 fall intensivvårdades 9,3%, en lägre andel än för 60-69-åringar när det borde vara en ökning. Andelen döda har ökat från 5,7% till 22% vilket är en uppseendeväckande ökning för endast tio år äldre insjuknade.  Men det verkligt oförklarliga är gruppen 80+.  Av 9023 fall intensivvårdades endast 97 (1%)! 3304 dog vilket är 35% av alla insjuknade. Den enda rimliga förklaringen är att gamla har hindrats från att få livsuppehållande behandling och istället har palliativ vård ordinerats, vilket är ett rejält morfinrus till sista andetaget. Utan att anhöriga har vidtalats. Något som det finns ett stort antal vittnesmål om. Från läkare, vårdpersonal och anhöriga. Ingen kan veta hur många 70+-are som kunde ha fått sina liv förlängda om de fått den vård de varit berättigade till. Men rimligen borde många människoår ha sparats. Att 99 av 100 över 80 år inte fått livsuppehållande vård är en skamlighet som går utöver det mesta. Cynismen med påståendet att “vi måste värna om de gamla” är påtaglig. Det är osannolikt att det är läkare som brutit sin läkared och dömt människor till en för tidig död. I Svenska Läkaresällskapets prioriteringsplattform sägs bl.a: “Det är oförenligt med de etiska principerna att generellt låta behoven stå tillbaka på grund av exempelvis ålder, livsstil eller ekonomiska förhållanden”.Om några fallit till föga för den politiska pressen är de förmodligen en liten minoritet. Det är genom att undvika läkarutlåtanden som denna “slakt” av äldre har fått ske. Ansvaret för det skedda är helt politiskt. 

Percy Karlsson/Erling Alsin 70+