Yngve Berlin ställer i Proletären nr 29 frågan “Är K en del av flumvänstern?”. Bakgrunden är att han fått höra K ihopklumpat med V, MP och C under epitetet flumvänster. Någon allmänt vedertagen definition på ordet finns inte utan tycks vara ett uttryck för partier som bygger sin argumentation på idealism och inte materialism. Miljöpartiet och FI är två partier som ofta benämns flumvänster. Att C överhuvudtaget räknas som vänster beror förmodligen på dess tydliga ställningstagande för en generös flyktingpolitik och för klimathotet. Att V och även K hamnar i detta mindre smickrande sällskap är smärtsamt men kanske ändå förståeligt? Faktum är trots allt att majoriteten av arbetarklassen röstar antingen på S eller SD. V får sina röster från akademiska kretsar och K får väldigt få röster alls. 

Arbetarklassen är till sin natur materialistisk, formad av generationers hårda slit där bara konkreta och påtagbara resultat räknas. Den tror på vad den ser och misstror korrupta politikers och uppnästa akademikers fagra tal.  

V har för länge sen släppt den vetenskapliga marxismen som ledstjärna och försöker balansera på flera ideologier för att vinna den småborgerliga akademikerskarans röster. Men hur är det då med K? Hur förhåller man sig till flumvänsterns “kärnfrågor”? Alltså till klimathot, feminism, HBTQ, rasism och invandring? I klimatfrågan har K tagit samma ställning som flumvänstern utan att ifrågasätta vare sig den vetenskapliga relevansen eller motivet till att samtliga borgerliga partier hejar på. Klimathotet är inte reellt utan ett politiskt påhitt. Borde inte K som bekännare av den vetenskapliga marxismen ta reda på “klimatförnekarnas” budskap och analysera krafterna bakom den massiva politiska propagandan? 

Kommer stödet för feminism att leda till ett större klassmedvetande och mana till kamp mot kapitalismen? Knappast. Tvärtom är deras helt ovetenskapliga tes om ett allmänt patriarkat och förespråkande av könlöshet en splittrande faktor som kommunister borde motargumentera. Den gamla ordningen med kvinnan som skötte hushållssysslorna och mannen som stod för merparten av jordbruksarbetet är ett arv från bondesamhället där egen produktion dominerade över byteshandeln. När kapitalet ropade efter mer och billig arbetskraft kom också kvinnoemancipationen som ett brev på posten. Att idag påstå att i de industriellt utvecklade västerländska länderna råder ett generellt patriarkat är inget som går hem i arbetarkretsar, där vet man att det inte är sant. 

Att homosexuella inte skall förföljas för sina böjelser är en självklarhet för de flesta. Men att göra det till en stor politisk fråga bör ifrågasättas. Det är väl och bra att de är stolta för sin sexuella lust men att försöka göra homsexualitet till norm och anse att det är enligt naturens lagar är och förblir en lögn och skulle leda till att människan försvann på grund av utebliven parning mellan heterosexuella. Det går inte heller hem i arbetarklassens krassa materialism. 

Rasism är en produkt av den västerländska kolonialismen som försvarade alla skändligheter med att icke-européer inte var att betrakta som människor. Arvet finns kvar och avkoloniseringen är inte mer än 50 år bort. För en kommunist borde det vara lätt att förklara orsakerna till rasism vilket inte görs av flumvänstern, de är bara fördömande då den inte har något annat argument än sin egen präktiga idealism. Invandring är en komplicerad fråga som inte gagnas av fisförnäma ideal. Att vinna de nya svenskarna för kommunismen borde vara en högprioriterad uppgift för K.

Vill K bli ett parti att räkna med måste de göra upp med småborgerligheten som smugit sig in i partiets högre krets och ta fram en strategi som kan locka arbetarklassen och inte sälla sig till de högljutt gapande borgarbarnen inom flumvänstern.

Percy Karlsson

Erling Alsin