Torbjörn Wikland är civilekonom, medlem i FiB/K:s redaktionskommitté och Kina-kännare efter mer än 50 års följande av landets utveckling. Han ansvarar för en blogg, – Global Politics, som publicerar artiklar om aktuella världshändelser som Ukrainakriget. Han är en sann antiimperialist och  betraktas därför av etablissemanget i väst som en propagandaist för Kina och Ryssland. Som sådan är han en välkommen motvikt mot den västliga propagandan som vi dagligen överöses med. 

I senaste numret av FiB/Kulturfront (2023 nr 5) är hans artikel “Väst isoleras globalt” införd. Den är synnerligen läsvärd och tänkvärd varför jag återger valda delar och kommenterar artikeln här.

Kina publicerade i februari innevarande år ett utförligt dokument om USA:s politiska, militära, ekonomiska, teknologiska och kulturella herravälde. Kina uppmanar världens stater och folk att motsätta sig detta för att åstadkomma utveckling, fred och oberoende i världen. Ryssland har nyligen publicerat dokument som benämner västvärldens invånare “den gyllene miljarden” (till skillnad från jordens övriga sju miljarder mindre välbärgade invånare).  I stort sett alla länder i Afrika, Mellanöstern, Asien och Latinamerika har en väl känd och bitter historia av västerländskt kolonialvälde med hårt förtryck, rasistiskt förakt och påtvingad fattigdom och massutrotning av ursprungsbefolkningen och känner igen sig i Kinas och Rysslands beskrivningar.  Kina har sedan snart tio år tillbaka erbjudit det globala syd (3:e världen) stora utvecklingsprojekt med långsiktiga lån, låg ränta, möjlighet att omförhandla om mottagarlandet råkar i ekonomiska svårigheter och framförallt själva bestämma vad som är viktiga projekt. I mindre skala har Ryssland följt efter. USA:s, IMF:s, Världsbankens och andra västländers satsningar är exportinriktade projekt för att tillgodose västvärldens behov av råvaror och billiga importvaror. De kräver högre räntor och vill inte skriva ner lånen när mottagarländerna har ekonomiska problem. Länderna fastnar i skuldfällan och blir fattigare vilket västländerna kan utnyttja genom att kräva tillgång till mottagarländernas naturfyndigheter. Det är imperialism i ny förpackning. Och samtidigt ett fjärmande från de fattiga länderna som föredrar Kina:s och Ryssland:s vänskapliga framtoning. Larry Summers, tidigare chefsekonom på Världsbanken och finansminister i Bill Clintons regering, sade i en intervju nyligen: “Någon från ett utvecklingsland berättade för mig att vad vi får från Kina är en flygplats. Från USA får vi en föreläsning. Vi gillar era värden bättre än deras, men vi gillar flygplatser mer än föreläsningar”. Politiska ledningar i det globala syd har tröttnat på USA:s och västvärldens ständiga pekpinnar om vad de får och inte får göra. Pekpinnediplomatin möter ordentligt motstånd.

USA:s ekonomiska sanktioner bygger på att nästan alla internationella transaktioner övervakas genom Swift-systemet och sker i dollar. USA kan därmed stoppa handel och ekonomisk överföring mellan länder och konfiskera misshagliga länders valutareserver. Venezuela, Iran och Afghanistan är några länder som drabbats. Höjer USA:s centralbank räntan drabbar det alla länder som har skulder i dollar. Allt fler länder undviker dollar som valuta i sina utrikes transaktioner. En republikansk senator, Marco Rubio, sade i en intervju i Fox News: “Det kommer att bli så många länder som handlar i andra valutor än dollar att vi inte kommer att ha möjlighet att sanktionera dem”.

I samma tidning (FiB/Kulturfront nr 5) återfinns en notis  om “Blame game” mot Kina. Där sägs av en filippinsk ekonom Walden Bello att “Utvecklingsländernas skuldproblem är idag en kris av massiv omfattning. Västliga finanscentrum påstår att det är Kinas utlåning som är huvudorsaken. I verkligheten har Kina många gånger skrivit av eller ned skulder, senast skrevs lån till Kamerun ned med 72 miljoner dollar, till Botswana med 72 miljoner och till Sudan med 160 miljoner. Den västliga lobbyn vill tvinga Kina att tillämpa samma hårda villkor som de rika länderna. Det fungerar inte säger Kina eftersom man inte då kommer åt de strukturella orsakerna.”

En annan notis noterar att Kina idag är världsledande inom 37 av 45 teknikområden. I ytterligare en notis sägs att de fem BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika) nu har en större andel av världsekonomin än G7 (Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Storbritannien, Tyskland, USA).  

En obeveklig slutsats av uppgifterna ovan är att västvärldens världshegemoni snabbt går mot sitt slut, den kanske redan är till ända. Detta ondskans imperium har i sitt högmod och sin girighet tappat kontrollen, inte bara över andra länder utan också av sin egen tankeverksamhet. Framsteg och förståelse har bytts mot bakslag och dumhet. Västvärldens invånare lider av fetma, narkotikaberoende och en fördummande propaganda och reklam. Försöken att via Ukraina krossa Ryssland och i sinom tid Kina andas desperation.

Kan man lita på uppgifterna eller är det falsk propaganda? Då västvärldens propagandaapparat inte nämner något om sakerna tolkar jag det som att de är sanna och svåra att motbevisa. De flesta uppgifterna går med lite sökande på Internet att få bekräftade. Gällande Torbjörn Wikland, nu 76 år gammal, är det svårt att hitta något skäl för att han skulle ljuga. Men uppgifterna har hämtats från andra media och det finns alltid en risk att de  är friserade i ett visst syfte. Jag väljer att tro på innehållet då det stämmer väl med den utveckling som jag skymtar bakom den västliga hjärntvätten.

“Nu är jag led vid tidens schism emellan jord och stjärnor.

Vår idealism och realism, de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus får namn av konst och fägring.

En syn, som svävar skön och ljus i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllene dosor,

och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

(Gustav Fröding, 1894. Ur diktsamlingen “Nya dikter”)

Av politiska ideologier är det bara den marxistiska kommunismen som är materialistisk. Alla övriga är idealistiska påhitt som försvarar ett samhällssystem som gynnar den grupp de själva tillhör och representerar. Den gamla konservatismen byggde sin argumentation på att människor föddes olika och livsödena var ett uttryck för Guds och Konungens vilja. I grunden ett religiöst påstående. Vilket inte går att vare sig bevisa eller motbevisa. Liberalismen i alla dess yttringar var, och är, köpmännens och kapitalismens försvarare. Den klassiska, eller borgerliga, nationalekonomin är deras bibel och deras tillbedjan till Mammon förnekas inte. Milton Friedmans “monetarism” är den ultimata trosförklaringen. 

Med Sovjetunionens fall tappade den riktiga “vänstern” modet och tystnade. Kvar blev en vänster utan förankring i marxism och därmed inte heller i ett materialistiskt tänkande. Den västerländska “civilisationen” är numer helt idealiserad och därmed förljugen. Idealismen dominerar alla politiska eller samhälleliga spörsmål som ventileras i offentlig media. Det finns inget intresse för fakta och dialektikens framåtdrivande metodik är inte önskvärd. Även naturvetenskapen har tappat kontakten med realiteterna och den forskning som bedrivs idag är antingen kapitalistisk i meningen att den skall generera profit eller så är den beställningsverk av den politiska makten. Som är kapitalismens trogna försvarare. Fri forskning i ursprunglig mening existerar inte. Framstegen inom naturvetenskap görs mestadels inom medicin där det finns stora pengar att hämta. I övrigt får man söka med ljus och lykta efter nya naturvetenskapliga rön. I avsaknad av teser och antiteser använder idealisterna den avskyvärda strategin att baktala och förringa de som uttrycker skepsis mot lätt motbevisade hypoteser vars huvudsakliga syfte är att klamra sig fast i ett ekonomiskt och politiskt samhällssystem. Under kalla kriget fick man som kommunist vänja sig med att kallas för “stalinist” och “diktaturanhängare”. Och värre saker än så. Dagens idealister använder samma ohederliga metoder. Genom att benämna opponenter till galna hypoteser med nedsättande etiketter behöver de inte försvara tokigheterna vilket de i de flesta fall är oförmögna till. Förnekare, homofob, manschauvinist, populist, rasist, fascist m.m. Allt för att förhindra avslöjandet av idealisternas förvirrade hjärnors dumhet.  

Den riktiga vänsterns frånfälle ur samhällsdebatten är ett faktum som har skyndat på kapitalackumulationen och drastiskt ökat skillnaden mellan rik och fattig, vilket i och för sig kan skynda på kapitalismens undergång men det blir då en undergång utan ett bättre alternativ att ersätta med. Att vänstern har lämnat den marxistiska teorin är att sörja, men kanske är det att de likt konservativa och liberala strömningar helt anammat idealismen som är den största förlusten. Det finns inte längre någon enande kraft att sätta emot kapitalismens försvarare, vänstern är själva en del av dem.

Percy Karlsson

Erling Alsin

Yngve Berlin ställer i Proletären nr 29 frågan “Är K en del av flumvänstern?”. Bakgrunden är att han fått höra K ihopklumpat med V, MP och C under epitetet flumvänster. Någon allmänt vedertagen definition på ordet finns inte utan tycks vara ett uttryck för partier som bygger sin argumentation på idealism och inte materialism. Miljöpartiet och FI är två partier som ofta benämns flumvänster. Att C överhuvudtaget räknas som vänster beror förmodligen på dess tydliga ställningstagande för en generös flyktingpolitik och för klimathotet. Att V och även K hamnar i detta mindre smickrande sällskap är smärtsamt men kanske ändå förståeligt? Faktum är trots allt att majoriteten av arbetarklassen röstar antingen på S eller SD. V får sina röster från akademiska kretsar och K får väldigt få röster alls. 

Arbetarklassen är till sin natur materialistisk, formad av generationers hårda slit där bara konkreta och påtagbara resultat räknas. Den tror på vad den ser och misstror korrupta politikers och uppnästa akademikers fagra tal.  

V har för länge sen släppt den vetenskapliga marxismen som ledstjärna och försöker balansera på flera ideologier för att vinna den småborgerliga akademikerskarans röster. Men hur är det då med K? Hur förhåller man sig till flumvänsterns “kärnfrågor”? Alltså till klimathot, feminism, HBTQ, rasism och invandring? I klimatfrågan har K tagit samma ställning som flumvänstern utan att ifrågasätta vare sig den vetenskapliga relevansen eller motivet till att samtliga borgerliga partier hejar på. Klimathotet är inte reellt utan ett politiskt påhitt. Borde inte K som bekännare av den vetenskapliga marxismen ta reda på “klimatförnekarnas” budskap och analysera krafterna bakom den massiva politiska propagandan? 

Kommer stödet för feminism att leda till ett större klassmedvetande och mana till kamp mot kapitalismen? Knappast. Tvärtom är deras helt ovetenskapliga tes om ett allmänt patriarkat och förespråkande av könlöshet en splittrande faktor som kommunister borde motargumentera. Den gamla ordningen med kvinnan som skötte hushållssysslorna och mannen som stod för merparten av jordbruksarbetet är ett arv från bondesamhället där egen produktion dominerade över byteshandeln. När kapitalet ropade efter mer och billig arbetskraft kom också kvinnoemancipationen som ett brev på posten. Att idag påstå att i de industriellt utvecklade västerländska länderna råder ett generellt patriarkat är inget som går hem i arbetarkretsar, där vet man att det inte är sant. 

Att homosexuella inte skall förföljas för sina böjelser är en självklarhet för de flesta. Men att göra det till en stor politisk fråga bör ifrågasättas. Det är väl och bra att de är stolta för sin sexuella lust men att försöka göra homsexualitet till norm och anse att det är enligt naturens lagar är och förblir en lögn och skulle leda till att människan försvann på grund av utebliven parning mellan heterosexuella. Det går inte heller hem i arbetarklassens krassa materialism. 

Rasism är en produkt av den västerländska kolonialismen som försvarade alla skändligheter med att icke-européer inte var att betrakta som människor. Arvet finns kvar och avkoloniseringen är inte mer än 50 år bort. För en kommunist borde det vara lätt att förklara orsakerna till rasism vilket inte görs av flumvänstern, de är bara fördömande då den inte har något annat argument än sin egen präktiga idealism. Invandring är en komplicerad fråga som inte gagnas av fisförnäma ideal. Att vinna de nya svenskarna för kommunismen borde vara en högprioriterad uppgift för K.

Vill K bli ett parti att räkna med måste de göra upp med småborgerligheten som smugit sig in i partiets högre krets och ta fram en strategi som kan locka arbetarklassen och inte sälla sig till de högljutt gapande borgarbarnen inom flumvänstern.

Percy Karlsson

Erling Alsin

Två effekter av nyliberalismens genomslag i slutet av 1980-talet är av stor betydelse för den svenska pandemistrategin. En är betraktelsen av äldre som en tärande grupp. Med oro har majoriteten av riksdagspartier ondgjort sig över att antalet pensionärer blivit fler och att de tenderar att leva längre än tidigare. Att försörja en ökande andel av icke produktiva individer innebär ökade kostnader för pensioner och äldreomsorg som måste bekostas av de gamlas barn och barnbarn. Vilket de för övrigt alltid har gjort. Med påståendet att det inte längre är möjligt att finansiera ålderspensionerna via statlig skatt infördes ett nytt pensionssystem baserat på löntagares och arbetsgivares avgifter. Skillnaden mot statlig inkomstskatt är avsaknad av progressivitet vilket gynnar de rika på de fattigas bekostnad. Pensionssystemet är utformat så att alla som saknar bra tjänstepensioner har blivit fattigpensionärer.  Jobbskatteavdraget är ett annat sätt att pungslå pensionärer som nu betalar procentuellt mer än löntagare med motsvarande inkomster. För att minska den tärande skaran av gamla har pensionsåldern höjts. Det har en dubbel effekt. Dels bidrar de marginellt till BNP och dels så kommer de att dö tidigare. Det är svårt att se fördelarna med att låta gamla orkeslösa tvingas till arbete medan unga friska ungdomar går utan jobb. 

Den andra effekten är orsakad av nyliberalismens ideologiska krav på minskad offentlig verksamhet som drabbat sjukvård och äldreomsorg genom massiva “effektiviseringar” och utförsäljning till privata aktörer vilka drivs av att öka sin lönsamhet genom “kostnadsrationaliseringar”. Vilket i praktiken innebär att personalens produktivitet skall öka genom att ta bort “onödiga” moment och tvinga till mer “produktivt” arbete per individ. Som att bädda fler sängar istället för att prata med “brukarna”.

Den svenska pandemistrategin sades i första hand värna de äldre och därmed spara liv eftersom det i stort sett bara är de över 70 år som avlider på grund av Covid19. Om det var målet med strategin så är det ett gigantiskt misslyckande med mycket höga dödstal av äldre. 

Frågan bör ställas om den svenska pandemistrategin i realiteten har varit att till varje pris förhindra ett läge där sjukhusens kapacitet inte räcker för att ta hand om producerande medborgare? FHM:s statistik ger starka belägg för den teorin. I åldersgruppen 50-59 år var det totala antalet kända fall (16/6) 9915. Av dessa intensivvårdades 596, en andel av 6%, och 144 dog, 1,5% av de insjuknade. Motsvarande för 60-69 gruppen är 6160 fall, 700 (11%) har intensivvårdats och 351 (5,7%) har dött. Så långt stämmer utfallet med det förväntade, att virusets verkningar tilltar i allvarlighetsgrad med stigande ålder. Det är då logiskt att andelen intensivvårdade och döda är högre för 60-69 gruppen jämfört med 50-59. För gruppen 70-79 är statistiken mer oförklarlig. Av 4885 fall intensivvårdades 9,3%, en lägre andel än för 60-69-åringar när det borde vara en ökning. Andelen döda har ökat från 5,7% till 22% vilket är en uppseendeväckande ökning för endast tio år äldre insjuknade.  Men det verkligt oförklarliga är gruppen 80+.  Av 9023 fall intensivvårdades endast 97 (1%)! 3304 dog vilket är 35% av alla insjuknade. Den enda rimliga förklaringen är att gamla har hindrats från att få livsuppehållande behandling och istället har palliativ vård ordinerats, vilket är ett rejält morfinrus till sista andetaget. Utan att anhöriga har vidtalats. Något som det finns ett stort antal vittnesmål om. Från läkare, vårdpersonal och anhöriga. Ingen kan veta hur många 70+-are som kunde ha fått sina liv förlängda om de fått den vård de varit berättigade till. Men rimligen borde många människoår ha sparats. Att 99 av 100 över 80 år inte fått livsuppehållande vård är en skamlighet som går utöver det mesta. Cynismen med påståendet att “vi måste värna om de gamla” är påtaglig. Det är osannolikt att det är läkare som brutit sin läkared och dömt människor till en för tidig död. I Svenska Läkaresällskapets prioriteringsplattform sägs bl.a: “Det är oförenligt med de etiska principerna att generellt låta behoven stå tillbaka på grund av exempelvis ålder, livsstil eller ekonomiska förhållanden”.Om några fallit till föga för den politiska pressen är de förmodligen en liten minoritet. Det är genom att undvika läkarutlåtanden som denna “slakt” av äldre har fått ske. Ansvaret för det skedda är helt politiskt. 

Percy Karlsson/Erling Alsin 70+ 

Det är förståeligt om man inte kan ta ställning till klimathoten om man saknar goda naturvetenskapliga kunskaper. Men det krävs inte så ingående kunskaper för att betvivla sanningshalten i påståendet att några tiotusendelar av luften närmast jorden kan göra planeten närmast obeboelig för människor. 400 ppm är fyra tiotusendelar. Ökningen sedan regelbundna mätningar av koldioxidhalt startade 1958 är drygt en tiotusendel varav eldning av fossilt bränsle bara orsakar en mindre del. Det rör sig om hundratusendelar. Man behöver inte heller känna till den vetenskapliga problematiken för att ifrågasätta hoten. Det räcker med att vara något historiskt påläst, särskilt om de delar som berör klimatet, som alltid har förändrats, oavsett mänsklig påverkan. Det har varit mycket varmare än nu. Och kallare. Isbjörnarna har inte dött ut. Tvärtom har populationen ökat. Havsnivåerna har stigit ytterst marginellt, om alls. Klimatflyktingar har vi haft sedan länge. Från Norden, Tyskland, Ryssland och Storbritannien till Medelhavsländerna eller Thailand. Öknarna krymper då växternas tillväxt gynnas av den helt ofarliga koldioxiden. Skördarna har ökat av samma skäl, mer koldioxid. Det har blivit en grad varmare på jorden på 150 år, efter den “lilla istidens” slut. Men det har inte medfört några märkbara klimatförändringar och är inte ens noterbart för människan. Klimatologi är en komplicerad vetenskap och är ett i huvudsak outforskat område som Greta Thunberg, Naomi Klein eller Al Gore inte har en susning om. Det är en statistisk vetenskap som bygger på observationer under långa tidsperioder. Då längre mätserier är sällsynta är också kunskapen låg. Trovärdigheten i spådomar om klimatförändringar motiverade med datamodellsberäkningar där resultaten är helt avhängigt indata som baseras på tillförlitligheten från vetenskapligt godkända mätserier, som knappast finns, är mycket låg. Man kan inte ens med någon hög precision spå väder tio dagar framåt. 

Vad är då skälen till den massiva propagandan som ständigt sprider osanningar och, när det passar, gör om varje väderhändelse till ett bevis på klimatförändringar orsakat av några hundratusendelar mer koldioxid? Västvärldens regeringar, kapitalister, miljörörelser och så kallade vänstergrupper har förenats i den FN-ledda indoktrineringskampanjen där olja och kol påstås vara djävulens redskap. 

Olja var en välsignelse för västvärldens ekonomiska tillväxt och ökande välstånd så länge som kolonialväldet i Mellersta Östern bestod. Men i takt med avkoloniseringen ökade de forna koloniernas krav på sina egna naturresurser och de stora västliga oljebolagen fick bekymmer att bibehålla samma profitgrad som tidigare. Stölden av Palestinas land och bortfösandet av dess folk är förmodligen det värsta brott mot folkrätten som har begåtts. Vilket inte gjorde arabstaterna mer vänligt sinnade mot det forna herrefolket från England och Frankrike eller mot USA som stödde Israel i allt. Hatet vände sig emot hela västvärlden. Att vara beroende av fientligt inställda arabstaters olja var, och är, ett skräckscenario som fått många politiker och kapitalister att drabbas av psykisk ohälsa. Oljekrisen 1973 och störtandet av USA-lakejen, shahen av Iran, stärkte oron. Något måste göras men vad? USA löser som alltid alla konflikter med massiv bombning av oskyldiga och försvarslösa. Genom att måla upp islam och därmed alla muslimer som vildsinta terrorister förde man ut islamistisk terror som det stora hotet mot väst för att legitimera folkmorden. Alternativet till utrotning av araber var, och är, att kraftigt minska behovet av deras olja. Vilket inte låter sig göras utan stora omställningar av konsumtionsvanor.  En stor del av vårt välstånd är beroende av olja och följaktligen så blir priset en försämring för majoriteten av västvärldens befolkning. Någon morot för att acceptera en lägre levnadsstandard finns inte. Ett kraftfullt hot är enda möjligheten. Den långsökta och helt grundlösa teorin om koldioxidens växthuseffekt blev det halmstrå som stod till buds. 

Miljörörelsen vilar på en borgerligt individualistisk ideologi där klasskampen förnekas. En lägre levnadsstandard innebär mindre konsumtion varför dagens konsumtion måste kallas för “överkonsumtion”. Försämrad samhällelig service ingår i miljörörelsens koncept. Och beskattning av utvalda varor och tjänster för att minska, inte behovet utan möjligheten till konsumtion. Det är via individuella insatser som sopsortering och avhållsamhet som kapitalismens girighet skall begränsas. Präktigheten har gjorts till dygd. Sitt hemma och ät morötter så är du en ansvarstagande medborgare. Att hänga på klimathots-cirkusen var ett gyllene tillfälle att föra ut sitt moraliserande budskap om återhållsamhet utan att behöva ifrågasätta kapitalismens existens som bara behöver bli mindre girig.

Kapitalisterna är klokare, åtminstone mer beräknande, än präktiga miljörörelser och dumsnälla “vänsteranhängare”. En total omställning av konsumtionsmönstret innebär att helt nya profitmöjligheter öppnar sig. Nya dyra varor skall ersätta de gamla, oljeberoende varorna. Elbilar och väderkvarnar med avsevärt lägre prestanda och effektivitet skall ersätta dagens bilar och kraftverk som utvecklats och förbättrats i mer än 100 år och svårligen kan bli så mycket bättre. Den ständiga tillväxten har varit hotad i många decennier och har tvingat fram utförsäljningar av statlig och kommunal verksamhet för att hitta nya lukrativa penningplaceringar med god avkastning. Det har också inneburit en massiv ökning av reklam för att locka till köp av umbärliga varor och tjänster. Det finns så mycket pengar som kräver placering för att berika kapitalisterna än mer. Klimathotet skapar nya varor och marknaden är hela världen. Och ger möjligheter att rädda tillväxten några decennier till.

Det borde vara en omöjlighet för kommunister att sjunga med i samma kör som korrupta politiker, superrika kapitalister och idealistiskt förvirrade grupperingar även om de är snälla. Det är att ta avstånd från klasskampen. Istället borde vi avslöja de verkliga motiven bakom klimathotet och få lönearbetare att inse att de som vanligt är förlorarna. Den politiskt korrekta hållningen förnekar klassernas existens. Inte bara klimathotet utan även feminism och HBTQ-vurmandet. Det lockar inte materialistiskt tänkande arbetare som i missnöje går till det rasistiska partiet Sverigedemokraterna.

Percy Karlsson / Erling Alsin

Hybris är de gamla grekernas ord för att vilja efterlikna eller till och med överträffa gudarna. Så länge vi var ett gudstroende folk fanns en ödmjukhet, ja rent av resignation mot naturens krafter som inte alltid varit nådiga mot människornas livsbetingelser. Människan spår men Gud rår. Det fanns en tröst i tanken att vi är utlämnade åt skeenden vi inte kan påverka. Att ödet bestämmer vårt liv. Det var också en tröst att vi inte dör när vi dör, själen lever för evigt. 

Det är inget att förvånas över att många lever i skräck för naturens egensinnighet med obevekliga klimatförändringar och uppkomsten av nya virus med pandemier som följd. Och för döden som utan tro på ett liv efter detta enbart är skrämmande. Bara tomhet väntar. Framtiden ter sig dyster. Med en mörk framtid i sinnet är det bara att hoppas på att allt förblir som det är. Alla förändringar är av ondo. Man sätter sitt hopp till makten och dess lakejer i tron att de likt Guds änglar kan stoppa tidens, som är synonymt med ständig förändring, obevekliga gång. 

Tron på en allsmäktig Gud är borta och sägs ha ersatts med tron på vetenskapen. Men den kan aldrig ge svar på de existentiella frågorna. Och kunskapen om klimatets ständiga växlingar är, om inte obefintliga så högst rudimentära. Religionen är ett erkännande av människans ofullkomlighet. Den är som Karl Marx uttrycker det “ett opium för folket” och ger i bästa fall tröst och trygghet. Det är inte maktens, både den sakrala och profana, missbruk att förtrycka och förslava folket som ger religionens goda rus. Utan religion uppstår en tomhet och en rädsla för allt okänt. Som döden och klimatförändringar. Religionen har ersatts av en “from” förhoppning att människan med kunskapens makt kan hindra naturens ständiga och oftast obegripliga förändringar och till och med hejda döden. Människan har satt sig själv som Gud.  Detta trots att det förflutna som det är känt entydigt påvisar den lilla människans obetydlighet. 

Tron på vetenskapens undergörande effekt är trots allt bara tro. Kunskap är personlig och måste läras in. De som tror mest är de som vet minst. Det är särskilt tydligt när det gäller den så kallade “klimatkrisen” där det är fritt fram för apostlar som Greta Thunberg, Naomi Klein och Al Gore höjs till skyarna och får oemotsagda sprida budskap som saknar just vetenskaplig relevans. Det är ett troende som motiveras genom påstått vetenskapligt stöd från FN:s politiska organ IPCC. Men vare sig Greta, Naomi eller Al har kunskaper att avgöra vad som är vetenskapligt om klimatet eller inte. De uppvisar bara en stark tro på den högsta profana maktens lakejer utan att själva förstå vad som är rimligt eller inte. De bara tror. Helt jämförbart med en religion där Gudar har ersatts med maktens profeter och präster. 

Ändå behövs det inga akademiska meriter inom naturvetenskapens digra utbud. Det räcker med lite historiska kunskaper. Klimatet har ständigt förändrats liksom atmosfärens sammansättning. Det har varit både kallare och varmare perioder på jorden och koldioxidhalten har varit avsevärt högre än nu, frågan är om den har varit så mycket lägre. Utan mänsklig påverkan. Propagandan mot fossila bränslen får sökas utanför vetenskapens domäner. Bildandet av OPEC, “oljekrisen” 1973 och den iranska revolutionen 1979 är rimliga orsaker till västvärldens oro för att hamna i en beroendesituation till mindre västvänliga oljeproducerande nationer. Klimatkrisen är ett politiskt påhitt och saknar vetenskapligt stöd. Men rädslan för förändringar tycks vara så stor att välkända fakta inte biter. 

Att ett litet och obetydligt virus kan lamslå hela den industriellt utvecklade världen är ett mysterium. Det är inte första gången pandemier sprids över världen och med säkerhet inte heller sista gången. Men det är första gången som spridningen av ett virus utlöser så omfattande och dramatiska åtgärder. Vad gör Coronaviruset så unikt? 

Livet levs under ständigt dödshot. Från första till sista dagen. Dödsrisken varierar av skäl som genetiskt arv, var i världen man lever samt ekonomiska och sociala villkor. Och ålder. Det finns omfattande och vederhäftig statistik som visar hur sannolikheten för frånfälle varierar med olika åldersgrupperingar. Det är knappast överraskande att riskerna upp till en viss ålder är mer eller mindre konstant och därefter ökar med tilltagande ålder. I fjol dog i Sverige 73 867 individer av en population på 1 525 319 äldre än 70 år. Det ger en statistisk sannolikhet för att dö på 4,84%. Fem av hundra 70+-are lämnade jordelivet år 2019. 95 av 100 levde vidare ett tag till.

Websidan “worldometer.info” anger dödsrisken för Coronasmittade till 14,8% för 80+ och till 8% för de mellan 70 och 80 år. (Den 11 april kl 09.28). I Sverige tycks än så länge dödsrisken var högre av okänd anledning. Enligt uppgift i Sveriges Radio är dödligheten bland de som hamnar på IVA 20%. Det är nästan uteslutande de äldre än 70 år som dör, en stor majoritet är över 80 år. Hur påverkas då dödligheten för åldringarna av Corona? Om antalet smittade stiger till 100 000, tio gånger fler än idag, är det en av hundra svenskar som kommer att drabbas. Med jämn åldersfördelning kommer 15 000 av dem vara 70+. Med antagandet att dödsrisken för en Coronasmittad över 70 år är 10% så kommer 1 500 av 70+-are att dö av sviterna. Lägg dessa till fjolårets dödsantal så har sannolikheten för en 70+are att dö ökat till 4,94%. En ökning med 0,1%. Om 20% av alla smittade 70+ dör, vilket är mindre troligt, ökar dödligheten i åldersgruppen med ytterligare 0,1%. 

Är det dödsskräcken som har utlöst närmast hysteriska åtgärder från myndigheternas sida? Varför skapar man en ekonomisk kris som kommer att ge negativa effekter för lång tid framåt? För att undvika en marginell ökning av dödligheten bland den äldre befolkningen? Fan tro’t.

Percy Karlsson

“Ordet korruption kommer från latinets “corruptio” som betyder ’fördärvat tillstånd’, ’förfall’ eller ’bestickning’. Korruption är enligt Världsbankens arbetsdefinition missbruk av offentlig makt för privat vinning. Politisk korruption är att manipulera politiken, samhällsinstitutioner och förfaranden för att kvarbli vid makten, tillförskaffa sig rikedomar eller förmåner och behålla eller öka sin status vare sig genom handling eller underlåtelse av handling.”(Citat ur Wikipedia)

Arbetarrörelsens pionjärer som August Palm och Axel Danielsson fick aldrig några rikedomar eller förmåner för sina gärningar. Tvärtom möttes de med både brutalitet från polis och fängelsestraff. De sökte inte heller makt för maktens skull. De agerade utifrån ett solidariskt, kollektivt tänkande. Deras handlingar var till för att förbättra hela arbetarklassens livsförhållanden. Som föregångare i socialismens anda var deras verk inledningen till det svenska samhällets omdaning och socialdemokratins gyllene period. Hur hade det gått om  de istället mötts av personliga förmåner i form av hög lön, gediget tilltagen pension, fria resor och bostad i Stockholm? Det får vi aldrig veta, kanske hade den egna upphöjelsen försvagat solidariteten. Eller så var deras klasskänsla så stark att de inte kunde svika sina kamrater. Med tiden lärde sig den härskande klassen hur man avväpnar besvärliga förespråkare för sådant som skulle minska deras makt, status och rikedom. If you can’t beat them, join them. Att ge politiker oavsett partitillhörighet generösa villkor skulle dämpa deras lust till besvärliga förändringar. Som progressiv statlig skatt, arvs- och förmögenhetsskatt och kollektivt, samhälleligt ägande. 

Riksdagen

Riksdagen är den högsta beslutande församlingen i Sverige. Till riksdagens uppgifter hör att besluta om lagar, skatter och statsbudget. Den har 349 ledamöter som lägger sina röster, till nära 100% enligt det egna partiets beslut. Det skulle förmodligen räcka med en ledamot från varje parti med röstandel enligt riksdagsvalet. En riksdagsledamot har ett arvode på 65400 kronor (mars 2018, har höjts till 68400 kr november 2019). Vice ordförande i ett utskott får 75 210 kronor. Att sitta som ordförande i ett utskott ger 78 480 kronor. Arvodet för de vice talmännen ligger på 85 020 kronor. Per månad. Utöver lön eller arvode har ledamöterna förmåner som är få förunnat. De behöver inte betala trängselskatt i Stockholm vilket får antas befrämja deras benägenhet att använda bilen och inte belasta kommunala transportmedel. En ledamots bostad, oavsett om det är en övernattnings­lägenhet i Stockholm eller bostaden på hemorten, räknas som ”tjänsteställe”. Alla resor mellan riksdagen och bostaden, eller mellan den egna bostaden och övernattningslägenheten, blir därmed tjänsteresor. som helt bekostas av riksdagen. Inte ens direktörerna i storbolagen har  så frikostiga förmåner. Utöver lön eller arvode har ledamöterna förmåner som är få förunnat. De behöver inte betala trängselskatt i Stockholm vilket får antas befrämja deras benägenhet att använda bilen och inte belasta kommunala transportmedel. En ledamots bostad, oavsett om det är en övernattnings­lägenhet i Stockholm eller bostaden på hemorten, räknas som ”tjänsteställe”. Alla resor mellan riksdagen och bostaden, eller mellan den egna bostaden och övernattningslägenheten, blir därmed tjänsteresor. som helt bekostas av riksdagen. Inte ens direktörerna i storbolagen har  så frikostiga förmåner.

Bor man mer än fem mil från riksdagen har man rätt till en övernattningslägenhet. 249 av riksdagens 349 ledamöter utnyttjar den möjligheten (mars 2018). Lägenheterna ligger på attraktiva adresser, där det normalt sett är väldigt svårt att få ett hyreskontrakt.De flesta finns på Södermalm, Östermalm eller Gamla stan. Övernattningslägenheterna är helt gratis för ledamöterna. Om ledamoten inte vill bo i någon av riksdagens lägenheter kan han eller hon skaffa sig en egen och få hyran betald, dock max 8 600 kronor i månaden. De som bor tillräckligt långt från Stockholm får traktamente för all tid de jobbar i Stockholm. Traktamentet är på 380 kronor per dag, varav 230 kronor är skattefria. De väljer själva när de “jobbar hemma” eller i Stockholm och ingen kontroll görs. Tar de ut traktamente för 20 dagar en månad får de 7600 kr extra varav 4600 kr är skattefria. De har dessutom ett specialtraktamente, ett så kallat ”Stockholmstraktamente”.När ledamöterna med över­nattningslägenhet i Stockholm sover där på vardagarna får de 110 kronor skattefritt, utöver traktamentet, per natt, vilket kan ge ytterligare flera tusen kronor extra i månaden. Den ledamot som dessutom sitter i EU-nämnden får 700 kronor extra per sammanträde – om det äger rum på en fredag. För de andra ledamöterna är det inga sammanträden på fredagar. De har långhelg varje helg.

När ledamöterna åker till Stockholm efter helgen tar de ofta tåget. Men de kliver inte på samma vagn som de flesta andra tågresenärerna. Riksdagen ger nämligen ledamöterna det finaste årskortet som SJ har att erbjuda, ett så kallat guldkort, vilket gör att politikerna kan resa obegränsat i första klass med trerätters middag och gå före köerna i SJ:s resebutiker runtom i landet. Varje sådant kort kostar skattebetalarna 71 000 kronor per år. Om riksdagspolitikerna har långt hem kan de i stället välja flyget och får då ett destinationskort på SAS. Ledamöterna har också möjlighet att åka taxi. Expressen har undersökt hur mycket taxi de åker. Det handlar om många tusenlappar per ledamot och år. Ett exempel är centerpartisten Fredrick Federley, som under ett år åkte taxi 198 gånger, mer än varannan dag i snitt, till en total kostnad av 42 738 kronor. Riksdagsledamöterna reser också utomlands, vilket kostar miljonbelopp varje år. Varje ledamot har en pott för utlandsresor på 50 000 kronor per mandatperiod. Hur många resor och vart ledamoten ska resa bestämmer politikern själv. De kan helt lagligt utnyttjas till rena semesterresor. 

Den tidigare inkomstgarantin togs bort efter kritik om att den var för förmånlig. Den gäller dock fortfarande alla avgående ledamöter som tillträdde innan 2014. Inkomstgarantin innebar att den som suttit minst tre år i följd har rätt till 80 procent av sin inkomst under ett år. Garantin kan dock bli längre. Har personen exempelvis fyllt 50 år gäller garantin till 65 års ålder. Alla nyvalda ledamöter från 2014 och framåt får i stället ekonomiskt omställningsstöd när de slutar. Den som har suttit i riksdagen i minst ett år i följd kan få 85 procent av arvodet. Omställningsstödet betalas som längst ut i två år. Under vissa förutsättningar kan stödet förlängas.

En ledamot har sitt uppdrag dygnet runt året runt och ska därför alltid sjukskriva sig vid sjukdom, även om politikern blir sjuk på en helgdag. Men det finns ingen närvarokontroll och ingen kontroll på vad ledamoten har åstadkommit. Det är därför inte ovanligt att ledamöter avstår från att sjukskriva sig och på så sätt sparar 2000 kr på karensdagen. Ledamöterna har formellt ingen semester. Men riksdagen stänger för sommaren i slutet av juni och öppnar inte igen förrän i mitten av september. I praktiken innebär det 2,5 månaders ledighet med full betalning och bibehållna förmåner. I teorin skulle en laglydig ledamot kunna hålla sig borta från jobbet i fyra år, men ändå plocka ut lön och behålla sina förmåner, utan att någon kan göra något åt det.

Att en merpart av politiker anser att lönerna och förmånerna är motiverade får man anta. Så här säger en kristdemokrat: “Ska vi ha folk i riksdagen som är annat än ombudsmän och undersköterskor, då måste vi också ha en lön som motiverar någon som varit professor eller haft ett eget företag att sitta i mer än 2-3 år. Sänker vi arvodet får vi folk som tycker att det här är en jättehäftig lön, för de kommer direkt från studie eller låglöneyrken.” Bättre kan inte föraktet för fysiskt arbete och för de som har andra ambitioner med sitt politiska engagemang än att “tillförskaffa sig rikedomar eller förmåner” sägas. Idag är det sparsamt med representanter från arbetarklassen så om syftet är att hålla majoriteten av medborgarna borta från riksdagen så har man lyckats. Men det är fortfarande sällsynt ont om professorer. (Uppgifterna ovan är i huvudsak hämtade från  en artikel i Expressen den 14 december 2012 skriven av Karl-Johan Karlsson och från Metro den 4 mars 2018 av Johan Wikén och Linnea Bergman som i sin tur angett Riksdagsförvaltningen som källa)

Inte alla ledamöter nöjer sig med de allmänna förmånerna. Dit hör Ebba Busch-Thor som har förhandlat sig fram till samma lön som ett statsråd, 139 000 kr/månad. Det är partiet, KD, som står för mellanskillnaden. Hur hon motiverar sin girighet är inte helt begripligt. Men hon berättar bland annat om familjens utgifter. ”Bostad är absolut störst. Mat är också stor, dels eftersom jag äter en hel del uteluncher”, säger Busch Thor. Att lyxmåltiderna på Stockholms finaste restauranger bekostas av staten glömmer hon att nämna. 490 kr om dagen räcker även till champagnen. Vidare berättar hon att familjen leasar två bilar som kostar mycket varje månad. Men klädsamt tillstår hon det otillbörliga i det hon själv kallar “sin utopiska lön”. “Så jag måste vara jätteödmjuk inför det faktum att jag har det så otroligt bra ställt”, säger hon. (Källa: Expressen 17 april 2019 Ludde Hellberg)

Regeringen

Statsråden, eller ministrarna, har således en månadslön på 139 000 kr. Statsministern har 172 000 kr/månad och kan mäta sig med de bäst betalda direktörerna. Statsråden sitter vanligen också i riksdagen och har samma förmåner som övriga ledamöter. Det kan ju låta som ett slitsamt jobb att vara statsråd då det är mycket att hålla reda på som möten, budgetuppföljningar, utredningar, redovisningar, intervjuer och debatter. Men det är inte så mycket statsråden behöver göra själva då de har regeringskansliet som skall stödja regeringen att styra och förverkliga sin politik. Där jobbar 4700 personer varav 200 är politiskt tillsatta och resterande är statstjänstemän med normala löner som sköter merparten av det produktiva arbetet.

Det ideella politiska arbetet sker i kommuner och landsting där merparten av politikerna enbart får arvode för den tid de lägger på möten i fullmäktige, styrelser och nämnder. Här återfinns en betydligt större andel av medborgare som inte tillhör de allra rikaste i landet, till och med en och annan arbetare. Men de som utnämns till kommunalråd får en lön att leva gott på, 62000 kr/månad.

Fackföreningarna

Utöver politik så har fackföreningar en väsentlig roll för att tillse att det arbetande folket får sin beskärda del av produktionsresultatet och att de har bra arbetsmiljöer och en trygg anställning. SAP har haft och har till stor del fortfarande ett nära förhållande med de stora fackföreningarna, i första hand LO. Till stor sorg för medlemmarna har SAP och fack följts åt i berikandet av de med toppositioner. 

(Nedan följer citat ur en debattartikel i GP den 11 feb 2016 av John Lapidus, forskare i ekonomisk historia. Artikeln är väl värd att läsa i sin helhet.)

https://www.gp.se/debatt/s%C3%A4nk-topparnas-l%C3%B6ner-f%C3%A5-nystart-f%C3%B6r-arbetarr%C3%B6relsen-1.25487

Sammansmältningen av de ekonomiska och politiska eliterna är ett problem för arbetarrörelsen och för demokratin. Svängdörrarna mellan politik, näringsliv och lobbyism (Göran Persson till JKL, Thomas Östros till Bankföreningen, Pär Nuder till EQT) är exempel på en sådan postdemokratisk utveckling, som den brittiske forskaren Colin Crouch benämner den. På ett mer grundläggande plan bottnar sammansmältningen i de höga ersättningsnivåerna, där arbetarrörelsens representanter tillåts leva på en nivå som mer liknar direktörernas än arbetarnas. Att sedan vissa får för sig att de ska åtnjuta alla direktörens privilegier är mest en konsekvens av det förstnämnda. Fackföreningsledare skulle inte ertappas med fingrarna i syltburken om ingen låtit dem öppna locket. Vi formas av vårt sätt att leva. Dagens klasskillnader mellan arbetarna och deras företrädare skapar en förtroendeklyfta som inte kan överbryggas med annat än att ledarskiktet fråntas sina privilegier. En sådan åtgärd skulle skapa ett nytt förhållande mellan ledarna och medlemmarna. På sikt kan det även bidra till att vi får stridbara fackföreningsledare som slåss för en återgång till en mer solidarisk samhällsmodell. Låt mig konkretisera med ett möte mellan LO:s Karl-Petter Thorwaldsson och Svenskt Näringslivs Carola Lemne i höstens Agenda (13/9). I programmet fick vi se ett inslag om en arbetare som inte kan leva på sin heltidslön, utan tvingas ta ett annat jobb på helgerna. Thorwaldsson var klädsamt upprörd. Thorwaldsson ifrågasatte låglönemarknaden på olika sätt, men av någon anledning missade han som vanligt att ställa den i relation till höglönemarknaden. Alla är jämlika men vissa är mer jämlika än andra, som en av grisarna i Orwells klassiker uttryckte saken.

Fackordförandens ersättningar

Källa: Arbetsvärlden. Inkomsterna gäller lön, ersättningar för sidouppdrag och övriga ersättningar .

2016 var medianlönen för VD:ar 80 990 kr och en arbetarlön 24 900 kr.

Sammanfattning

Löner och förmåner placerar Sveriges styrande makt i den högst betalda percentilen (bland de 10% som tjänar mest) och utgör tillsammans med storföretagens direktörer och de med ärvda förmögenheter en rikemansklubb som har levnadsvillkor fjärran från den stora merparten av svenska medborgare. Med inkomster över en miljon kr om året så behövs inte många mandatperioder för att ett statsråd eller en fackpamp skall ha skapat en tillräckligt stor förmögenhet för att kunna leva på avkastningen av sitt kapital. De blir definitionsmässigt kapitalister. Och liksom andra kapitalister drivs de av en önskan att öka sin avkastning och berika sig än mer. För borgerliga politiker är det ideologiskt inga problem utan de kan med gott samvete förespråka sänkta skatter för de rikaste och själva njuta frukterna av sina egna beslut. Men för S och för fackpamparna är det besvärande då deras väljare och medlemmar ser vad som pågår där förslag och beslut går stick i stäv mot deras bästa. Det finns otaliga exempel på hur S har frångått sitt eget partiprogram och drivit på ökande inkomst- och klasskillnader. Avreglering av bankerna, utförsäljning av statens kollektivt ägda tillgångar, pensionssystemet, sänkta marginalskatter, kommunaliseringar, slopad arvs- och förmögenhetsskatt och nu slopad värnskatt är åtgärder som berikar de rika och gör de fattiga fattigare. Och allt har skett på initiativ av S eller åtminstone med deras samtycke. De har inte heller dragit sig för att stödja försämringar av arbetsrätten och ge arbetsgivarna fria händer att fritt anställa och avskeda anställda och göra kraftiga inskränkningar i strejkrätten.  Den parlamentariska och representativa demokratin förutsätter att riksdag och regering utses i fria val för att representera medborgarna. När enbart välbesuttna personer företräder alla medborgare är flertalet inte representerade och demokratin är satt ur spel. Om politisk korruption är att manipulera politiken, samhällsinstitutioner och förfaranden för att kvarbli vid makten, tillförskaffa sig rikedomar eller förmåner och behålla eller öka sin status vare sig genom handling eller underlåtelse av handling så är i stort sett alla riksdagsledamöter, ministrar och fackpampar korrumperade. Det är det största hotet mot demokratin och göder antidemokratiska rörelser med fascistiska drag. Sverigedemokraternas framgångar är ett tydligt tecken.

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter proklamerar “alla människors lika värde”. Det är ingen ny tanke utan återfinns annorlunda formulerat i både Gamla och Nya Testamentet. 

”Allt vad I viljen att människorna skola göra Er skolen I och göra dem”. (Matteus 7:12). ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. (Markus 12:31). Den socialistiska devisen “Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” säger samma sak i meningen att allas behov skall uppfyllas och alla skall hjälpa till så gott de kan. Vare sig kristendomen eller socialismen gör åtskillnad på människor utan inkluderar alla och med det implicit bekänner sig till FN:s deklaration. Det är ett bejakande av kollektivismens osjälviskhet och är antitesen till den egoistiska individualismens maximer.

Tanken att åsätta samma värde på alla och att älska sin nästa såsom sig själv är vacker men utopisk på grund av värdets och värderingens subjektivitet. Ju närmare relation och ju mer likhet med sig själv desto högre värde. Familjemedlem, nära vän, arbetskamrat, nationalitet, etnicitet, religion, politisk uppfattning, samhällsklass, sexuell läggning, kön, ålder. Allt påverkar värdet vi åsätter våra medmänniskor. Vem älskar andras barn lika mycket som sina egna? Och vem tycker att en 80-åring har samma värde som en 10-åring? Vem högaktar pedofiler och hustrumisshandlare?

Nationalism ger definitionsmässigt olika värden på medborgare och utlänningar. Det är inte nödvändigtvis rasism men den ligger nära till hands då nationens medborgare antas ha särdrag som gör dem mer värda. Det finns ett nära samband med klantänket, de som tillhör klanen har ett högre värde än alla andra. Nationalism strider mot tanken om allas lika värde men det strider också mot individualism då medborgarna ses som ett kollektiv utan motsättningar sinsemellan. Den måste vara korporativistisk i ett försök att förena individualism och kollektivism och är endast en hårsmån från fascism. Krig är en nödvändig följd av nationer där makthavarnas ambitioner står över människovärdet. Den västeuropeiska rasismen är utbredd som en konsekvens av den brutala kolonialismen där ursprungsbefolkningarna framställdes som mindre människolika med lågt eller inget värde för att försvara folkmord och slaveri. Fällningen av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki är förmodligen tidernas mest cyniska brott mot mänskligheten som begåtts med hundratusentals civila offer i flera generationer efter. I ett påstått syfte att spara några amerikaners liv. 

Man kan överbrygga verkliga motsättningar genom att hitta en gemensam fiende som förenar grupper inför en hotfull omgivning, vare sig hotet är reellt eller imaginärt. Under “kalla kriget” spreds kommunistskräcken i hela västvärlden. Inte genom ideologisk debatt utan genom att demonisera alla med kommunistsympatier. Efter kolonialismens sammanbrott har imperialismen fått ett nytt ansikte och en ny fiende har skapats för att behålla kontrollen över den viktigaste naturprodukten av alla, oljan. Islam och därigenom alla muslimer framställs som våldsälskande fanatiker för att motivera västvärldens mördande av oskyldiga; män, kvinnor och barn. I propagandan görs alla muslimer till försvarare av hedersvåld och terrorism. Trots att de är samma människor som vi västerlänningar, varken bättre eller sämre. Där finns våldsbejakare  såväl som pacifister, brottslingar såväl som oskyldiga offer, rika såväl som fattiga. Demonstämpeln kan bara behållas genom okunskap. En jämförelse mellan kristendomen och inkvisitionen med islam och jihad skulle inte självklart innebära en seger för kristendomens budskap och metoder. 

Det är inte bara Sverigedemokraterna som vill försvara nationens intresse mot muslimer och afrikaner utan det är en uppfattning som delas av alla riksdagspartier. Men det är bara Sverigedemokraterna som öppet tillstår sin övertygelse. Övriga partiers fagra tal om allas lika värde står i bjärt kontrast mot deras handlingar. Att en av anledningarna till Sverigedemokraternas framgångar är att söka i hyckleriet från övriga partier är ett rimligt antagande. Sverigedemokraterna uttalar det som övriga partier i praktiken visar men i ord förnekar. 

1960- och 70-talens ungdomsrörelser kulminerade i Flower Power-rörelsen med sitt enkla budskap “make love – not war”. Hyllandet av naturen och kollektivismen var ett bejakande av “alla människors lika värde” men ändade upp i pundarkvartar och  flykt från den borgerliga kommersialismen. 1980-talets motattack blev brutal. Med kapitalet och statsmakternas oändliga resurser bakom pumpades den ultimata egoismens budskap ut under parollen “satsa på dig själv”. Konkurrens istället för samarbete, lurendrejeri istället för ärlighet blev normer. “Vinnarskalle” och “smart” blev honnörsord. Solidaritet och kamratskap blev glömda och föraktade företeelser. Folkhemmet som utopi försvann.

Resultatet ser vi idag. Individualismen gör varje individ ensam ansvarig för sitt liv och sina handlingar.  Det finns inget kollektiv att dela vare sig framgång eller motgång med. I framgång bemöts man med avundsjuka och i motgång finns ingen hjälp att få. Den psykiska ohälsan som gripit tag i många ungdomar är förklarlig. Det är en nödvändig följd av att se sina medmänniskor som konkurrenter och inte kamrater. Det ansvar som tidigt läggs på barn och ungdomar är en tung börda som det är lätt att duka under för. Genom självmord eller anarkistiska initiativ som skolskjutningar. Eller bara apati och håglöshet. 

Om inte egoism och individualism byts mot solidaritet och kollektivitet ser människans framtid dyster ut. Skall utopin om alla människors lika värde betyda något  så måste värdet av att dela med sig av både glädje och sorg åter uppskattas. Som barn växte jag upp med idoler som Robin Hood, “Ta från de rika och ge till de fattiga”, och de tre musketörernas mantra, “Alla för en, en för alla”. Kamratskap och rättvisa var honnörsorden. Där fanns ingen plats för vinnarskallar eller smarta skojare.

“Enade vi stå, söndrade vi falla”. 

Percy Karlsson